سوئدی 1391

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna."

Så börjar Sofia Nordins tredje ungdomsroman. En gripande, otäck och väldigt intressant berättelse om Hedvig, vars hela familj dött i en mystisk feber. Hon lämnar lägenheten, vet inte om det finns några fler människor kvar i världen eller om hon är helt ensam kvar. På gatorna ligger det döda människor överallt, det är alldeles tyst. Hon cyklar till skolan, går till förrådet med friluftssaker, packar ner så mycket hon kan. Men vart ska hon ta vägen? Hon kommer på att skolan har en undervisningsgård med djur en bit utanför stan, dit beger hon sig. Och där bygger hon långsamt upp en tillvaro: hon lär sig elda i spisen, mjölka korna, och efter ett tag känns plötsligt allting ganska som vanligt. Även om skuldkänslorna över att ha lämnat sin familj, över att vara ensam kvar, är ständigt närvarande. Det går inte att tänka på. Det går inte heller att inte tänka på. Och hur ser framtiden ut, den långa raden av ensamma dagar? Det blir inte riktigt så illa som Hedvig först trott, en dag kommer en tjej till gården. Hon trodde också hon var ensam kvar. Tillsammans försöker de skapa en tillvaro mitt i den stora ovissheten. Ska det vara så här resten av livet?

En dystopisk berättelse som berör och engagerar.