سوئدی 1393

Jag läste om en snubbe som precis gått med i Facebook och undrade följande angående statusar: ”Jag blev lite besviken över det klena gensvaret jag fick för min uppmaning att protestera mot steningen/avrättningen av en kvinna i Iran; bara två ”gilla-tryckningar”, inte ens en kommentar. Jag skrev också en uppmaning att lämna bidrag till Läkare utan gränser i Pakistan, för att motverka terrorism. Ingen respons. Då tänkte jag, är Facebook bara en arena för självbespegling?” Ja. Typ. Bara. Eller så kan man se det på ett annat sätt. Som en kvinna enkelt uttryckte det: ”Det händer att vänner kommenterar och berörs av mina facebookstatusuppdateringar och då blir jag väldigt glad.” Mina statusar de senaste fyra åren är skrivna på gott och ont. Kanske mest ont. Det började med att jag var trött på folk som skröt om hur intressanta och roliga liv de hade. Ibland helt öppet. Men i de flesta fall genom formuleringar med illa dolda undertexter. Jag började istället säga som det var. Helt ärligt. ”Jag mår skit.” ”Mina ungar är dumma i huvudet.” ”Jag har bråkat med min fru.” Det där man känner. Det där som händer. Det riktiga livet liksom. Drömmar som aldrig uppfylls. Eller när man bara inte pallar längre. Hatar att hämta på dagis med gylfen öppen är ett humoristiskt nedslag i min vardag som befäster det vi kanske redan visste; att allt är sig likt vare sig du är småbarnsförälder i Partille eller i Paris.