سوئدی 1395

De fabler som finns här hör till en uråldrig muntlig indisk tradition. De skrevs först ner i samlingarna Panchatantra och Hitopadesha. Då skrevs de i sanskrit, det språk som används här för titlarna på varje fabel. Panchatantra (”Femboken”) skrevs ner omkring två hundra år före Kristus, medan Hitopadesha (”De goda rådens bok”) inte samlades förrän på medeltiden. Den senare användes ursprungligen för att utbilda prinsar eller andra högt stående unga män. Sedan dessa tider har fabler spritts över världen i många olika versioner och översättningar. De fabler vi känner i väst, skrivna av Asiopos och La Fontaine, har utvecklats från den indiska fabeltraditionen. En fabel ska handla om förmänskligade djur, den ska vara lärorik och den ska ha en ’sens moral’. Det finns många fler indiska fabler än dem vi presenterar här. Vi har valt ut tio stycken för att illustrera olika slags situationer, där goda råd kan vara dyra.