سوئدی 1386

Det hela börjar i en stad, på en restaurang med dans i januari 1981. På en nattklubb träffades jag och min fästman för första gången. Ingen kunde uttala hans efternamn, så det blev Dixon. Han var en charmör som jagade tjejer. Alla unga flickor som inte hade mycket pengar utnyttjade honom snabbt. Han bjöd på drinkar. Sedan gömde sig brudarna ganska snabbt på toaletten. Ingen ville dansa med honom. Han var söt och rar och hade utseende, vacker som en gud. Men ack så efterhängsen och desperat. Den enda som satt kvar vid hans långbord var jag. Jag tänkte att jag ger honom en chans, ty det var hans födelsedag. Alla gick och försvann när drickat var slut...kanske borde jag också ha gjort det...???