سوئدی 1389

Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Sedan 1989 har kapitalismen lyckats framställa sig som det enda realistiska politisk-ekonomiska systemet. I föreliggande bok beskriver Mark Fisher hur denna "kapitalistiska realism" har utvecklats och hur den fungerar som ideologiskt ramverk. Utifrån exempel hämtade från filmer, skönlitteratur och arbetslivet diskuterar Fisher hur den kapitalistiska realismen idag präglar våra erfarenheter inom alla tänkbara områden. Men hans analyser av de nya byråkratiska systemen och den växande mentala ohälsan blottlägger också ideologiska sprickor och inkonsekvenser som visar att den samtida kapitalismen i själva verket är allt annat än realistisk. Den långa, mörka natten vid historiens slut måste uppfattas som en enorm möjlighet. Den kapitalistiska realismens förtryckande spridning innebär att även små skymtar av alternativa politiska och ekonomiska möjligheter kan få en oproportionerligt stor effekt. Den minsta händelse kan riva hål i reaktionens grå ridå, som har utgjort möjlighetshorisonten under den kapitalistiska realismen. I en situation där ingenting kan hända blir allting plötsligt möjligt igen.