1444

Vad gör man när kriget hörs in i allas våra rum, när de fasor som skildras i nyhetssändningarna inte går att stänga av, och när skeenden på internationell nivå forcerar den sedan länge pågående politiska omsvängningen? Man inventerar sin egen yrkeskunskap i hopp om att något kan komma till nytta, och vad föregångarna har gjort som kan vara relevant. Man gör en ny Divan, nr 3-4 /2022 med tema Avhumanisering. I bärande texter visar Vamik Volkan, Igor Romanov och Michael O’Loughlin hur psykoanalytiskt tänkande kan kasta ljus över kollektiva trauman i dåtid och i ett akut nu. Jila Mossaed och Peter Cornell diktar på det dubbla temat hemlöshet och hemkomst, Oliver Parland förmedlar ett varande som krigsbarn. Lene Auestad diskuterar homofobi som misogyni och rasism, Clarence Crafoord patologisk narcissism och avhumanisering. John Swedenmark möter antifascistisk konst i det svenska 1930-talet, Nina Weibull uppmärksammar ukrainska mästares lysande bidrag i de ”ryska” 1910–1930-talen. Johan Eriksson visar på betydelsen av Freuds libidoteori för det egentligt mänskliga, medan Fredrik Bensköld riktar blicken mot den urtida savannmänniskan och cyborgen: ”myten är vår förhandling med det förflutna och med framtiden”. Kan detta locka till läsning?