السويدية 1442

Idag digitaliserar arkiv, bibliotek och museer sina samlingar – men vad gjorde de tidigare? Att kulturarvet har en mediehistoria uppmärksammas inte så ofta. Denna bok handlar om hur en rad svenska och internationella museer, bibliotek och enstaka arkiv använde medier under en mycket lång tidsperiod – från cirka 1750 till 1950 – för att både dokumentera och representera kulturarv. Den redogör för mediehistoriska diskussioner inom biblioteks- och museiväsendet, hur medier testades och modifierades för att så småningom praktiskt börja användas. Motståndet var ibland betydande, ointresset likaså. Men medier var i högsta grad involverade i själva processen av att sär- och urskilja vad som skulle betraktas som kulturarv – genom själva medieringsakten. Som boken återkommande visar har kulturarvet sedan länge varit medialt bestämt; dåtidens mediala villkor präglade vad som samlades in. Den föränderliga medietransfer som dagens digitaliseringen ger upphov till är därför inte någon nyhet – snarare har den en mycket lång mediehistoria.