السويدية 1442

Den här boken vittnar om några människors flyktingöden. Om barn som insjuknat i uppgivenhetssyndrom eller ”apati”, som det tidigare kallades.
Familjernas livshistoria är sedd genom läkaren Elisabeth Hultcrantz ögon och ger också en bild av hennes syn på medmänsklighet och rådande ”flyktingpolitik”.
Författaren ger glimtar från sin egen uppväxt i en prästgård där hon fått sin människosyn med de händelser som kommit att påverka både hennes yrkesval och hennes nuvarande verksamhet.
Trots att temat är svårt, finns det en livsbejakande och hoppingivande ton i skildringarna av barnen och familjerna och de människor som på olika sätt har givit dem sitt stöd.
Betydelsen av personligt engagemang understryks. Det personliga mötet, både i vården och samhället, som betyder att ”se och bli sedd”, har lett till att barn tillfrisknat och till en ny väg framåt.
Men personligt engagemang räcker inte: Elisabeth Hultcrantz vill att Sverige ska behålla sitt goda rykte som ett humant land, där särskilt barnens rätt respekteras. Barnkonventionen, nu lag, måste tillämpas och inte enbart vara en pappersprodukt! Hon understryker vikten av att den utlänningslag som planeras till 2021 fortfarande innehåller den ”humanitära paragrafen”, som då också måste tillämpas i praxis.