السويدية 1433

»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I den efterföljande boken, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner om svårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan då och nu.I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.