السويدية 1439

2017 är det 50 år sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola. Hon var den första kvinnan med barn som antogs. När Dramatens dåvarande chef, Ingmar Bergman, blev varse att Marie var relativt nyförlöst reagerade han med förvåning, närmast chock. Är hon? Har hon? Det är klart flickan ska in, men hur fan ska hon klara det?

Det barn som många trodde skulle bli ett hinder i Marie Göranzons framtida karriär, blev hennes räddning. Det finns något i mig som skulle kunna bära åt helvete, en känsla av att jag går mot ett stup och inte har vett att stanna. Lolo tvingade mig att ta grabbatag om livet, med tydliga uppgifter: byta blöja, mata, natta, trösta. Livet fick en riktning, på riktigt. Barnet, alla sex barn, har hållit mig från bråddjupen.

I 50 år har hennes arbetsplats, med några utflykter till privatteatrar, tv- och filmvärlden, varit Dramaten. Där hänger numera hennes porträtt. Marie Göranzon har arbetat med alla de stora regissörerna, de mäktiga kollegorna, bråkstakarna och genierna. Mött framgång, motstånd och genomlevt katastrofer.

Under åren har hon frikostigt delat med sig av sina åsikter men säger att hon borde ha hållit käften oftare.

I Vrålstark & skiträdd berättar hon öppenhjärtigt om barnen, drömmen, kärleken, rollerna, kampen och makten.