السويدية 1439

Omvärlden skickar fram sina förrädiskt harmlösa tecken. I sitt fack ligger bordskniven och ser oskyldig ut. Men den får eget liv och "förföljer mig överallt: i biograflokalen är min rygg och mina spända lår särskilt utsatta, i tågets sov-kupé är det min strupe som ligger blottad för ett knivblads snabba snitt, på gatan i folkträngseln kan jag plötsligt känna det som jag satt inne i en kaktusblomma och alla dess dolkformade blad riktar sig mot mig." Överrumplande de-chiffrerar sig vardagens tecken i hot och hugg.

Svarta serenader är en intimt genomförd svit av prosadikter, historietter, noveller: en kvinna berättar här, i första eller tredje person, sin rädslas memoarer. De har drömmens karaktär av tydlighet i detaljerna och suggestiv otydbarhet i helheten. Skräcken minskar inte med vuxenblivandet, faran växer i takt med försvaret. Men inte ens sveket är att lita på: djupt nere i denna kvinnas barndom och genom hela hennes liv glänser också levandets lycka - som kastanjen, just befriad ur sin taggiga fruktskål.