السويدية 1429

En mycket underlig blandning av högt och lågt kännetecknar de tre verk som undersöks i den här avhandlingen. I litteraturforskningen beskrivs detta drag ibland som något smaklöst och misslyckat, men det har också uppfattats som något gränslöst – som om dessa texter skulle innehålla både romantiska och realistiska drag. En läsning som gjort sig gällande under senare år understryker däremot det egentligen meningslösa i texten och uppfattar då det spänningsfyllda och motstridiga där som något subversivt – som om texten skulle tematisera det principiellt omöjliga i att presentera en entydig berättelse på ett entydigt språk. Men utgångspunkten i den här avhandlingen är att i anslutning till modern, kognitiv humorteori läsa det spänningsfyllda i texterna som en form av humor. Upptäckten av att det som först tycktes så motstridigt faktiskt kan höra samman – i ljuset av en absurd logik – antas ha en humoristisk effekt på läsaren. En sådan läsning gör det lättare att se i vilket förhållande de tre texterna står till en samtida romantisk diskussion om humor, ironi och kvickhet med fokus på den tyske författaren Jean Paul (1763-1825). I det sammanhanget kan man också se vilket mått av allvar som ligger bakom denna ofta skrattretande blandning.