السويدية 1428

Orsakskravet är skadeståndsansvarets mest grundläggande kriterium men också det minst analyserade. Innebörden av kravet har inte specificerats av vare sig lagstiftaren eller domstolarna. Det har inte heller funnits någon samsyn kring kravets innebörd i svensk rättsvetenskap under senare tid. Denna doktorsavhandling undersöker orsakskravets innebörd och position i skadeståndsrätten. Undersökningen visar hur skadeståndsrätten kan beskrivas i termer av korrektiv rättvisa och hur ett sådant rättviseparadigm kan förklara orsakskravets fundamentala roll. Den tidigare dominerande orsaksläran, sine qua non-teorin (eller betingelseläran, ekvivalensläran) undersöks och förkastas som ohållbar. Istället föreslås en orsaksmodell, den empiriska orsaksmodellen, som utgår från skadeståndsrättens individualistiska natur, som kan hantera betingelselärans problem och som tar orsaksbegreppets faktiska karaktär på allvar. I ett appendix behandlas frågan om ansvar för underlåtenhet.